Idag är en sådan dag då jag helst skulle vilja ligga under täcket och lyssna på det sorgligaste jag vet, eller kanske se en hemsk film. Bara grina bort hela dagen och tycka synd om mig själv. Aldrig hitta en vettig mening med att stå ut med mitt skit liv. Undra varför man ska fortsätta att försöka och om det är något som har någon egentligen betydelse.

Igår var en av de värsta kvällarna i mitt liv. Ville bara krympa under jorden och försvinna. Allt var fel. Alla var fel. Jag var mest fel. Fy fan vad jag hatar minnen. Minnen som jag egentligen inte ska ägna en sekund åt för mitt eget bästa, något hjärnan inte kan förstå.

Känner mig som en sten. En hjärtlös jävla sten. Får alla andra att må skit och mig själv ännu värre. Och till vilkens lycka då?

Världen är för liten.